När du tror på Gud men inte på bön

Kan man tro på Gud men inte på bön? Detta är ju självklart en relevant fråga. På något sätt tycker man ju att det hör ihop. Finns det en Gud, hör han förmodligen när vi ber. Och ska det vara någon mening med att be så är det väl för att vi tror att Han också kan svara när vi ber. När vi pratar om tro så talar vi ganska ofta att vi har som en tudelad tro. En tro som vi har i huvudet, en teoretisk tro, en annan är, det vi brukar kalla för hjärtats tro. Alltså vi tror med en sann övertygelse, vi förväntar oss verkligen att något sker när vi ber. Ibland använder vi uttrycket att ”polletten har trillat ner”. Det är inte bara teori längre utan jag har verkligen fattat vad det är frågan om. Egentligen är det ju ganska ointressant vad vi tror, tycker och tänker, om allt bara är en massa tomma ord, fraser och teori. Det står i 2 kor 3:6 att ”bokstaven dödar men Anden ger liv”. Och det är precis vad det handlar om. Så många av oss är uppväxta i kyrkan och har ständigt matats med bibelord, men frågan är; vad har det gjort med oss. Kanske att vi ibland kan ha blivit resistenta mot evangeliet, snarare än fyllda med tro på detsamma. Vi har ofta en bekännelse av att vi tror, att Gud hör bön, att Han kan göra under osv. Underrubriken på hela den bok som den här predikoserien är hämtad ifrån lyder: Vi som tror på Gud men lever som om Han inte finns. Är det i något område som många av oss kan hamna där, så är det just detta med bön. Vi säger att vi tror på bön men frågan är: Handlar vi som om vi trodde det, och då tänker jag främst på situationer i vårt vardagsliv.

När det krisar ekonomiskt, ber vi Gud om hjälp? När någon i familjen blir sjuk, ber vi då för henne/honom? Om jag hamnat i konflikt med någon på jobbet, ber jag då Gud om hjälp? Om en arbetskamrat eller en granne hamnar i nöd, erbjuder jag då förbön? Listan skulle kunna göras lång, men faktum är att det är vårt ”handlande” som visar om/att vi tror.

Nu ska du få följa med på en riktigt ”talande” berättelse i detta ämne.  Craig berättar den här lilla storyn i sin bok.

”En pastor uppmanade sin församling att be att Gud skulle stänga en bar i grannskapet. Hela församlingen kom samman en kväll och bad att kvarteret skulle befrias från detta syndens näste. Några veckor senare slog blixten ner och baren brann upp. Barägaren hade hört om församlingens böneoffensiv och stämde den på fläcken. När domstolsförhandlingen inleddes argumenterade barägaren lidelsefullt för att Gud hade låtit blixten slå ner i baren för att församlingsmedlemmarna hade bett om det. Pastorn backade och avvisade anklagelserna. Han medgav att församlingen hade bett men sade att ingen egentligen hade förväntat sig att något skulle hända.  Domaren lutade sig tillbaka och såg både road och perplex ut. Till slut sade han:  ”Jag tror inte mina öron. Framför mig står en barägare som tror på bönens kraft och en pastor som inte gör det.”

På något sätt verkar det som om kristna kan tro på Gud, men när det väl gäller – inte alls på bön.

Vi som under lång tid har varit kyrkligt aktiva, har kunnat se ett väldigt tydligt mönster när det gäller antalet besökare på olika slags möten. Vad vi ser där är hur bönemötet är det klart minst välbesökta. Detta säger någonting. Antingen är inte bönen så viktig eller så tror vi inte särskilt mycket på bönen. En orsak till varför bönen har blivit mindre viktig för många, tror jag har att göra med den tidsanda vi lever i. Att vänta uthålligt passar inte in i vår stressade värld. Jag tror vi har, utan att tänka på det, ett Mc Donalds-tänk i det mesta vi gör. Vill vi ha något, vill vi ha det snabbt. Ta som exempel, när vi vill köpa något. Har vi inte råd så köper vi på kredit. Tänket som vi, som är lite äldre  hade när vi var yngre - att spara, kanske i flera år – för att få det som vi längtade efter – finns inte längre. Varför vänta när vi kan få det nu.

Bönen är ingen ”Mc Donalds”, ingen automat, som ger direkt utdelning. Bönen handlar överhuvudtaget inte i första hand om att alltid få något, utan att ge något – mig själv. I bönen gör jag mig tillgänglig för Guds handlande i mig. I bönen formar Han min karaktär, lär mig att lyssna på Hans röst, där delar Han sitt eget hjärta, sin kärlek, glädje, nöd och smärta. Vi förstår att Han vill ge oss det vi ber om men vi lär oss också att uthålligt vänta, ibland under lång tid. Allt detta passar inte riktigt in i vår ”effektiva” värld.  Så att hitta till bönens riktiga verklighet, att få tilltro till bönen och dess funktion – tror jag går genom en längtan efter att vara en lärjunge, en Jesu efterföljare på allvar. Att förstå bönens verkliga betydelse tror jag kommer när vi – av hjärtat – vill gå Guds väg och därför vägrar anpassa oss efter denna världens sätt att tänka. Om du känner dig träffad, om du känner att det är ett stort glapp mellan bekännelse och handling, om du känner att detta glapp vill du absolut inte leva med – fundera då på, var du skulle kunna börja. Börja i det lilla, låt det sedan växa. Börja lev som om Han verkligen fanns, det är nämligen precis det Han gör. Gud finns och Han vill aktivt dela sitt liv med dig, och det börjar alltid i bönen.